Moderna Sverige

Schweiz har en annan ekonomisk modell än Sverige. En följd av den Schweiziska modellen är en allt hårdare konkurrens mellan de olika kantonerna om att attrahera internationella företag. Konkurrensen sker med många medel men det viktigaste är skatten.

Allt fler kantoner gör som Zug och sänker skatten för att attrahera utländska företag. Framgångarna har varit betydande. Zug är något större än Enköping och ligger på samma avstånd från Zürich och flygplatsen som Enköping från Stockholm och Arlanda. 2007 etablerade sig 1600 nya företag i Zug, dvs något fler än i Enköping. 2008 var antalet, mitt under pågående finanskris, ca 800 företag, igen något fler än Enköping. I Enköping går det flera sökande på varje jobb, i Zug gäller det omvända. Zugborna kan välja och vraka mellan erbjudandena. I Zug är det inte kapitalisterna som suger ut arbetarna som Marx filosoferade om. Det är det omvända som gäller.

Zugs framgångar har fått andra kantoner att ta efter. Obwalden ligger lite längre bort från Zürich och flygplatsen, ungefär som Strängnäs. Storleken är densamma som Strängnäs. De senaste tre åren har Obwalden attraherat 1500 nya företag och skapat 2000 nya jobb.

Vi svenskar oroar oss för att jobben försvinnner när svenska företag flyttar produktionen till Kina, när skall vi börja oroa oss för att de flyttar huvudkontoren till Schweiz?

Och vad gör vi då?
//
Lars

Saltsjöbadsavtalet 1938 var ett historiskt avtal. Det var ett utmärkt avtal för sin tid. Det är i sig positivt att arbetsmarknadens parter sluter avtal utan inblandning av regeringen. I synnerhet eftersom Sverige normalt styrs av Socialdemokraterna. Men faktum är att Saltsjöbadsandan och vad den förde med sig är en orsak till att för få jobb skapas i det privata näringslivet mer än 70 år senare.

Saltsjöbadsavtalet bidrog till att skapa den ”svenska modell” med stora kollektiva lösningar som därefter har gällt. Detta gynnade och gynnar storföretagen, fackförbunden och Socialdemokratin. Det har bidragit till lagar och regler anpassad efter fackförbundens önskemål och storföretagens behov.

S fortsätter att stödja modellen eftersom det gynnar dem och fackföreningsrörelsen. M stödjer modellen eftersom modellen bygger på att staten inte är iblandad. Därför finns ingen politisk ambition att få till stånd en ändring.

Men praxis måste ändras för Sverige lever farligt. Vi är beroende av ett fåtal storföretag. Varvskrisen och tekokrisen visar hur snabbt enskilda industrier kan slås ut. Globaliseringen i allmänhet och konkurrensen från Kina i synnerhet kommer att rita om världskartan. Endast om vi skapar ett näringsliv dominerat av (växande) små och medelstora (tjänste)företag kan vi känna oss säkra på att vi klarar jobben. Men för att det skall ske måste vi bryta med paradigmet att i Sverige gäller stora kollektiva lösningar. För att det skall ske måste staten agera och se till så att småföretagen inte fortsätter att missgynnas. Turordningregler, LAS, konflikträtten m.m. är exempel på lagar och regler som inte utgör problem för storföretag, men som är konkreta problem för småföretagare. Regeringen måste ”våga” göra Sverige mer småföretagarvänligt även om det innebär att man öppnar upp för Socialdemokratin vid ett eventuellt regeringsskifte.

Bryter vi med det gamla paradigmet och ersätter det med ett paradigm som sätter småföretagen först, blir det oerhört svårt för en framtida S regering att vrida tillbaka utvecklingen. Dessutom är det förmodligen den enda chansen för borgerligheten att säkra ett långsiktigt maktinnehav.

Ett Sverige som domineras av småföretagare är inte ett Sverige som röstar på S.
//
Lars

Den ekonomiska krisen pressar många regeringar i Europa. Arbetslösheten ökar och statsfinanserna rasar. I ett sådan läge reagerar de flesta Europeiska politiker på samma sätt. Man månar om de som har jobb. Ofta genom justeringar i lagstiftning och skatter så att det blir svårare att avskeda men också mer lönsamt att inte göra det. De som har jobb tjänar på detta. Förlorarna är de arbetslösa.

Politiken har likheter och olikheter från ett land till ett annat. Gemensamt är att den skyddar de som har jobb genom att göra jobben säkrare. De som i första hand tjänar på detta är ”vita medelålders män” eftersom sysselsättningen är högst inom denna grupp. Politiken missgynnar kvinnor, ungdomar och invandrare. Så är det i Sverige och så är det i de flesta länder i Europa.

En politik för de utsatta är en politik som innebär en mer flexibel arbetsmarknad. Men viljan att driva en sådan politik lyser med sin frånvaro i de flesta Europeiska länder. Därför riskerar välmenande politiker att underminerade det sociala kapital man försöker skydda.

I ett samhälle där stora grupper marginaliseras minskar, inte ökar, sammanhållningen och det sociala kapitalet.
//
Lars

I Sverige talar vi ofta om den svenska modellen med stolthet. Välfärd, jämlikhet och solidaritet är tre begrepp som många förknippar med vår modellen. Den svenska modellen är unik men det är inget unikt i att Sverige har en modell. Alla länder har det i någon mån. Vi är inte heller unika i tron att vårt samhälle är det bästa tänkbara av alla världens samhällen. Folk i andra länder tycker oftast samma sak om sitt lands modell. Till viss del är ett lands modell ett resultat av landets historia, geografi och grannar. Men det är också ett mer eller mindre medvetet val. Därför går det också att byta modell. Men detta är något de flesta inte håller med om. Historiskt har de främsta förespråkarna av modellbyte varit Kommunisterna. De ville (gärna mha en revolution eller två) byta ut den befintliga mot en radikalt annan, baserad på teorier om hur man skapar den perfekta staten. Nu har det visat sig att dessa teorier hade vissa brister. Marx var en duktig historiker, filosof och skribent men en usel människokännare. I och med att hans modell har hamnat på historiens skräphög råder i de flesta länder (i Europa) uppfattningen att den i landet rådande modellen är den bästa modellen. Detta är förmodligen mer sant i Sverige än i de flesta andra länder. De enda som torde vara lika övertygade om sin modells förträfflighet är Norge, Frankrike och Schweiz som alla valt modeller som i fler avseenden skiljer sig i från den Svenska.

Den intressantaste skillnaden är den mellan den Svenska och den Schweiziska. Schweiz är i många avseenden ett mycket konservativt land och inte alltid en förebild för Sverige. Men Schweiz ekonomiska modell med hög välfärd, låg arbetslöshet och låga skatter utgör ett intressant alternativ till den Svenska ekonomiska modellen.

Den svenska offentliga sektorn är dubbelt så stor (som andel av den totala ekonomin) som den är i Schweiz. Eftersom det råder mer eller mindre konsensus i Sverige om den svenska ekonomiska modellens förträfflighet är det intressant att se hur ett land som Schweiz, som i flera avseenden liknar Sverige, har valt en annan modell som fungerar lika bra, eller kanske till och med bättre. Ser man till den svenska ekonomins största utmaning de kommande åren, den höga arbetslösheten, så har Schweiz lyckats betydligt bättre än vi har. Den schweiziska arbetslösheten på 4,2% är ungefär hälften av den svenska.

Schweiz politiska och sociala modell är knappast något för Sverige, men landets ekonomiska modell skulle förtjäna större uppmärksamhet. Sverige måste bryta med historien. Annars kommer vi inte långsiktig få bukt med arbetslösheten annat än genom att förtidspensionera folk så de försvinner ur statistiken. Regeringen verkar inte vara bered att ta den diskussionen. Kanske pga rädsla att öppna sig för angrepp från Socialdemokraterna? Kanske pga bristande insikt om vad som krävs för att utveckla det svenska samhället? Kanske för att svensken i gemen är så främmande för att diskutera förändringar i den svenska modellen att man upplever en sådan diskussion som dödfödd från början. Oavsett skälet – här kan Schweiz spela en roll i den svenska debatten. Som ett fungerande exempel på en annan ekonomisk modell som i många avseenden är bättre än den föråldrade modell vi lever efter i Sverige.
// Lars

Nordea planerar att betala 2,8 mdr i bonus till sina anställda. Huvuddelen av bankens vinst är en följd av Riksbankens beslut att sänka räntorna till rekordlåga nivåer. Dessa låga räntor har gjort det näst intill omöjligt för välskötta banker att inte tjäna stora pengar. Detta är bankens huvuduppgift. Men vems är pengarna; ägarnas, kundernas, de anställdas eller statens (via skattsedeln)?

De högsta bonusarna kommer att gå till att fåtal, högavlönade traders, mäklare och investmentbankers inom banken. De allra flesta av dessa har dragit in stora belopp till banken och ur bankens perspektiv är det väl motiverat att betala höga bonusar. Men hör dessa personer hemma på Nordea? Gör det något om de lämnar och går till privata investmentbanker, mäklarhus och hedgefonder?

Nordea är en i huvudsak välskött bank och kan dra nytta av detta när andra misskötta banker i Sverige och utomlands tvingar Riksbankerna i Sverige och andra länder att sänka räntan.

Dock är Nordea en del av ett större problem. Det globala finanssystem är ostabilt och problem för bankerna skapar problem för alla. Därför tror jag det vore bra om den mest riskfyllda verksamheten lämnade de stora bankerna och togs över av aktörer som Carnegie. När dessa aktörer går omkull är det hanterbart, skulle Swedbank eller Nordea fallera blir följderna allvarliga – inte bara för banken utan också för samhället och företag som inte har något med dessa banker att göra.

Jag tror inte att man med lagstiftning skall dela upp bankerna men den mest riskbenägna verksamheten, som skapar de största vinsterna bör begränsas. Det senaste årets finanskris har tydligt visat på farorna med för stora finansiella aktörer som tar för stora risker. Och i de flesta fall har problemen sitt ursprung i enskilda individer och avdelningars jakt på allt högre bonusar. Den bonusjakten hör inte hemma hos samhälleligt ytterst viktiga företag som storbankerna, den hör hemma hos mindre, privata aktörer.

Om Nordea använder sina vinster till att gynna ägare och kunder och inte sina anställda och detta medför att Nordea förlorar några stjärnmäklare till privat bankerna så är det ingen förlust för samhället.
//Lars

Crash Course: The American Automobile Industry’s Road from Glory to Disaster heter en ny bok av Paul Ingrassia. Lärdomarna Ingrassia drar saknar inte relevans för ”den svenska modellen”, dess storhetstid och dess framtid……

Boken omfattar Detroit’s historia, från bilindustrins födelse mer än hundra år sedan, via de gyllene åren efter det andra världskriget, tills problemen började hopa sig under 80-talet, över den tillfälliga återhämtningen under 90-talet tills dess slutliga kollaps. Enligt Ingrassia orsakades inte kraschen av någon eller några illasinnade utan av ett antal personer som kunde och borde agerat klokare

Bland dessa räknar han upp en följd av ledare för bilfacket (United Auto Workers), vilka ordnade extraordinärt goda villkor för sina i huvudsak outbildade medlemmar under de goda åren, för att därefter vägra acceptera förändringar i löner och villkor trots att det var uppenbart att den gamla modellen inte längre fungerade. Ingrassia skriver vidare att det som fällde Detroit och i första hand GM var framförallt de nya asiatiska (Japanska och Koreanska) fabrikerna i Sydstaterna, där arbetsvillkoren och anställningsförhållandena såg annorlunda ut. Men han lägger inte enbart skulden på fackförbunden. Felsatsningar av svaga ledare som dessutom inte förmådde ta de tuffa beslut som krävdes för att vända utvecklingen bidrog också till fallet.

I Sverige har vi en modell som likt den inhemska amerikanska bilindustrin hade sin storhetsperiod decennierna närmast efter andra världskriget. Redan på 70-talet kände Sverige av konkurrensen från Asien (Japan och Korea). Vi tog oss igenom den krisen, och klarade sysselsättningen – men inte genom att nya jobb skapades i det privata näringslivet som framgår av mina tidigare bloggar – utan genom en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn. Men detta är ett knep vi inte kan ta till igen.

Den amerikanska bilkrisen och den svenska varvskrisen visar på hur snabbt det kan gå från triumf till fall. Vad gör vi för att möta morgondagens konkurrens från Asien? Detroit gick under för att man inte klarade av att bryta med en gammal modell. Gör vi det?
//
Lars

Sverige har ett antal problem. Budgetunderskott, växande statsskuld, hög arbetslöshet och ökad segregation är några av dem. Dessa problem har en sak gemensamt – de skulle vara mindre allvarliga om jobben var fler. Men som jag har kommenterat tidigare i min blogg så har inga nya jobb skapats i det privata näringslivet på 45 år. Dessutom är det svenska nyföretagande ett av det lägsta i EU. Om vi inte vänder på denna utveckling måste jobben komma i den offentliga sektorn. Men det skulle kräva högre skatter, sänka tillväxten och minska nyföretagandet ytterligare.

Jobben måste därför komma i den privata sektorn. Men var?

Inom industrin har sysselsättningen minskat sedan mer än 45 år tillbaka. Dessutom anställer storföretagen färre och färre i Sverige. Om storföretagen anställer gör man det i utlandet. Den enda sektor där sysselsättningen ökar är tjästesektorn och de enda företag som anställer är små och medelstora företag. Detta trots att vi har en näringslivsstruktur som missgynnar småföretag.

Den svenska näringslivsstrukturen och arbetsmarknadslagstiftningen är uppbyggd runt och anpassad för storföretag. Denna storföretagarkultur har i sin tur gynnat framväxten av stora fackförbund. När kapitalisterna var få men stora var det relativt enkelt för Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen att utmåla dessa som fiender samtidigt som man gjorde upp med Wallenbergarna i tysto. På så sätt höll man makten och det gick bra ekonomiskt – tills modellen inte fungerade längre.

Eftersom få politiker har en bakgrund i det privata näringslivet (majoriteten är yrkespolitiker eller har en bakgrund i den offentliga sektorn) var det få som insåg farorna med denna politik. Ett omfattande lag-och regelverk med en lagstiftning anpassad efter fackförbundens krav (inklusive LAS m.m.) är hanterbar för ett storföretag. Har man flera tusen anställda har man råd att anställa några till som ser till att man följer lagar och regler. Och LAS är inte något problem, om en person inte fungerar på en avdelning kan man alltid flytta han/henne till en annan.

Småföretagare har ingen extra resurser att lägga på att följa lagar och regler. Småföretagaren tvingas att göra det själv. Den tiden skulle kunna användas till att växa företaget. För en småföretagare är LAS ett problem. Att man inte kommer överens med någon man anställt är inte giltigt skäl för avskedande. Och när det inte finns någon annan avdelning att placera person på – vad gör man då?

Det är bra att det går att provanställa men det räcker inte. Många äktenskap slutar med skiljsmässa, trots att ”provanställningstiden” ofta varit betydligt längre än vad lagstiftaren tillåter småföretagaren.

Småföretagaren måste känna att regeringen står på hans/hennes sida. Lagstiftningen och regelverket måste anpassas för småföretagens villkor. Regeringen kan börja med att likställa småföretagande med storföretagande.

För om inte småföretagen börjar anställa, var skall då jobben komma?
//
Lars

Sverige är ett litet land som måste importera det vi inte kan tillverka själva. För att kunna importera måste vi exportera.

För att ha råd med en omfattande offentlig sektor har Sverige ett av världens högsta skattetryck. Lika viktigt är att som ett högt skattetryck är en bred skattebas. Men beskattning av offentligt anställda innebär endast en rundgång av pengar. Välfärden blir inte högre av att skatterna höjs eller sänks i den offentliga sektorn.

För att Sverige skall kunna importera det vi inte själva kan tillverka, för att vi skall kunna behålla den nuvarande välfärden, få ner arbetslösheten, lyckas med integreringen av våra invandrare och ha råd med pensionerna till en allt äldre befolkning behövs en större privat sektor. Men sysselsättningen i det privata näringslivet har inte ökat på 45 år.

Vad krävs för att ändra på detta? Jag skall försöka besvara detta i kommande blogg.

// Lars

Den svenska sysselsättningen är hög jämfört med EU snittet men lägre än i tex Danmark och Holland.

För att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten (f.n. 8%) måste fler jobb skapas.
Sedan 1965 har sysselsättningen ökat mest i den offentliga sektorn. För att denna sektor skall ha råd att anställa fler måste skatterna höjas.

Men ökade skatter påverkar sysselsättning i den privata sektorn negativt. Ett högre skattetryck innebär att färre företag startas.

Högre skatter är en kortsiktig lösning som ger momentant högre intäkter men urholkar välfärden på sikt då den slår undan fötterna på de krafter som lång-siktigt skapar välfärd.
//
Lars

Sedan 1965 har den svenska sysselsättningen ökat med 817.000. Hela ökningen har ägt rum i den offentliga sektorn.

Sysselsättningen i det privata näringslivet har inte ökat på 45 år trots att befolkning växt med 1.484.000 invånare under perioden (tom 2008)

För att finansiera expansionen av den offentliga sektorn har Sverige tvingats höja skattetrycket till det högsta i världen (näst Danmark).
//
Lars