10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas i Sverige:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr
De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
- ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.
En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.
Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…
- Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
- Men han sparar 70 kr!
- Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.
- Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.
- Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
- Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!
De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr…
//
Lars
I dagens SvD skriver Leif Petersen att Näringspolitik aldrig blir en valfråga eftersom Vård, Skola och Omsorg alltid kommer före.
Att det hitintills har varit fallet är svårt att argumentera emot. Det är sällan andra frågor har dominerat i tidigare valrörelser. Men innebär det att det alltid kommer att förbli fallet?
Att dessa frågor dominerar är till stor del följden av 70 år av socialdemokratiskt styre vilket gjort alla svenskar till socialdemokrater i någon mening.
Problemet är att Sverige och de flesta andra länder i västvärlden står inför ett antal utmaningar som vi aldrig kommer att lösa så länge debatten handlar om hur vi skall fördela välståndet, inte om hur vi skapar välstånd. Sveriges befolkning blir allt äldre, vilket innebär att allt färre skall försörja allt fler (pensionärer) samtidigt som konkurrensen från Kina och Indien innebär att alla enklare industrijobb kommer att försvinna från landet.
För Sverige innebär detta problem eftersom entreprenörskapet är svagt, relativt få nya företag startas och storföretagen inte längre anställer i Sverige.
Regeringen har börjat vrida skutan i rätt riktning men inte tagit steget full ut. Under nästa mandatperiod behöver debatten skärpas. Det är bra att det blir lönsammare att anställa och att arbeta men den avgörande utmaningen är att se till att nya jobb skapas (i det privata näringslivet).
För att detta skall ske måste fokus bli på att driva en politik som går ut på att skapa så många nya jobb som möjligt (i det privata näringslivet). Detta innebär en politik som i vissa avseenden skiljer sig från den politik regeringen har drivit under den senaste mandatperioden. Eftersom en sådan politik dessutom kommer att behöva utmana vissa svenska ”heliga kor” måste den säljas in på rätt sätt.
Debatten under nästa mandatperiod måste därför handla om hur vi skapar så många nya jobb som möjligt. Lyckas vi med att få debatten dit, kommer kanske nästa valrörelse inte enbart att handla om samma gamla frågor, dvs hur vi fördelar välfärden, inte hur vi skapar den.
Och får vi debatten att handla om hur vi skapar välfärden dröjer det 70 år till nästa gång socialdemokraterna kommer till makten.
//
Lars
Tomas Bodström och Sven-Erik Österberg ondgör sig över den svenska arbetslösheten och jämför Sverige med bland annat Danmark i ett försök att svärta ner regeringen Reinfeldt.
Det är sant att den svenska arbetslösheten är oroväckande hög och det är sant att Danmark klarat sig bättre. Men vad Bodström glömmer bort är att Danmark för en arbetsmarknadspolitik som är raka motsatsen till vad hans parti förespråkar. I Danmark råder ”Flexicurity”, dvs samhället skyddar individen, inte jobben. Det är lätt att förlora jobbet i Danmark men det går fortare att få ett nytt än i Sverige.
Skulle Sverige införa Flexicurity skulle det innebära att vi gör upp med mer än 70 år av Socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik.
Jag tror att vi måste göra det, för så länge som vi låter arbetsmarknadens parter bestämma villkoren får vi en politik anpassad för stora företag och stora fackförbund. Och en sådan politik skapar inte det entreprenörsklimat Sverige behöver för en långsiktigt mer dynamisk arbetsmarknad.
Så för en gångs skull är Bodström och jag eniga, arbetslösheten är för hög och vi har mycket att lära av Danmark.
//
Lars
Ännu en opinionsundersökning visar på att Sverigedemokraterna kommer att nå över 4% spärren. Och når man över 4% i opinionsundersökningarna är det sannolikt att man når högre i valet. Sannolikt är det flera som kan tänka sig att rösta på partiet men inte vill uppge det när de tillfrågas i telefon, men väl kan göra det när valet sker anonymt.
Detta innebär att det sannolikt blir en minoritetsregering. Den största vinnaren kan bli Miljöpartiet. Vinner de rödgröna får man ett antal ministerposter. Vinner Alliansen är det sannolikt att man i första hand vänder sig till Miljöpartiet för att nå majoritet i enskilda frågor.
Miljöpartiets medlemmar må vara flummiga, flera av deras ledande politiker är pragmatiker. Det skall därför bli intressant att se hur Miljöpartiet agerar för att positionera sig för tiden efter 19 september.
Och Alliansen bör fundera över hur Miljöpartiet skall bemötas i valrörelsen.
//
Lars
Prisregleringar skapar svarthandel och bör undvikas. Om tex marknadshyror införs innebär det en höjning av hyrorna i de mest attraktiva områdena i Stockholm och en hyressänkning i förorten. Det stämmer inte att detta skulle göra Stockholms bostadsmarknad mer segregerad. Stockholms bostadsmarknad är redan en av Europas mest segregerade och det finns ingen kö av folk i närförorten som väntar på att flytta till innerstaden när marknadshyror införs. Många andra städer i Europa av Stockholms storlek har marknadshyror – och där fungerar det bra. Vill man, går det med riktade bostadsbidrag, att säkerställa en blandad befolkningssammansättning även efter marknadshyror införts. I dag subventioneras hyrorna i Stockholms innerstad av de med sämst ekonomi i förorten.
//
Lars
När Bismarck införde allmän pension vid 65 års ålder var inte genomsnittslivslängden i Preussen 60 år. Reformen lät bra och var bra men kom få till godo. Sedan dess har 65 år förblivit riktmärket i de flesta länder, i den mån pensionsåldern är annan är den snarare 55-60 än 70+.
Problemet Grekland, Sverige och andra länder står inför är att befolkningen blir allt äldre och lever allt längre. Det är därför allt svårare att motivera en allmän pensionering vid 65 års ålder (eller tidigare). Pensionsåldern har därför börjat höjas i flera länder, men i små steg och långsam takt. Dessutom skapar reformerna i de flesta fall ingen flexibilitet. Flexibilitet är viktigt därför att medan vissa inte vill jobb en dag längre än nödvändigt jobbar andra gladeligen vidare tills de låses ute.
Pensionsåldern bör därför vara flexibel från 65 års ålder. För att uppmuntra fler pensionärer att fortsätta arbeta skall skatt och arbetsgivareavgifter sänkas med hälften mellan 65 och 70 års ålder och tas bort helt för de som väljer att fortsätta arbeta efter 70. För att vidare underlätta för arbetsgivare att anställa 65+ skall anställningsvillkoren vara flexibla.
Ett argument som ibland förs fram emot en högre pensionsålder är att de gamla måste bereda väg för de unga. Detta argument utgår från att antalet jobb i samhället är givna och för att ett nytt jobb skall skapas måste ett annat försvinna. Till viss del stämmer detta i delar av den offentliga sektorn. Men det är inte sant inom den privata sektorn, och för att vi skall ha råd med vår välfärdsstat i framtiden måste samhället anpassas efter det privata näringslivet, inte efter förhållandena i den offentliga sektorn.
//
Lars
Orsakerna till att segregeringen ökar är flera; dåliga boende miljöer, bristfällig utbildning och otillräckliga språkkunskaper är några av anledningarna. Den enskilt viktigaste faktorn är den höga arbetslösheten. De som kan väljer i de flesta fall att bo nära de som har samma (etniska) bakgrund. Integrationen i det svenska samhället sker därför i första hand på jobbet. Men den svenska arbetsmarknadspolitiken går ut på att skydda jobb, inte på att skapa nya. De som vinner på detta är medelålders svenskfödda män, förlorarna är inte bara invandrare utan också kvinnor och ungdomar. Arbetsmarknadspolitiken måste upphöra med att diskriminera mot de som är nya i landet.
//
Lars
Globaliseringen kommer att medföra ökande klyftor i samhället om inget görs. De främsta anledningarna är skillnader i utbildning och skillnader i ambition. Det är inte en lösning att höja skatterna för de som tjänar mest. För att Sverige skall ha råd med vård, skola, omsorg och morgondagens pensioner måste vi jobba mer, inte mindre. Höjda skatter driver framgångsrika entreprenörer som Ingvar Kamprad ut ur landet och gör färre intresserade av att starta företag. Lönar det sig inte att arbeta hårt, kommer de som inte flyttar att antingen jobba mindre eller hitta sätt att undvika att betala skatt. Ökad utbildning, satsning på entreprenörskap och på att engagera de som väljer att tillbringa fritiden i tv-soffan är tre åtgärder.
I ett mer dynamiskt samhälle, där fler jobb skapas, förbättras förutsättningarna att ta hand om de svagaste i samhället.
//
Lars
Långsiktigt kommer vi bli ekonomiskt tvingade att börja styra folkhälsan och sjukvården efter andra principer än dagens. Vi kommer inte att ha råd med i huvudsak gratis och allmän sjukvård med en allt äldre befolkning och med ungdomar som inte motionerar. De som sköter sin hälsa kommer, i förlängningen, inte att vilja betala för de som missköter sig.
Huvuddelen av sjukvården skall även fortsättningsvis organiseras efter dagens principer – dvs vårdbehovet skall styra. Vårdbehov som är en följd av destruktivt eller vårdslöst beteende hanteras bäst med en försäkringslösning. Denna försäkring skall vara obligatorisk. Genom försäkringen är man garanterad vård om behov uppstår. Samtidigt får man vara beredd på att betala en premie och en självrisk som beror på den egna ekonomiska situationen. För de som kan, genom regelbundna hälsokontroller, bevisa att de sköter sig, sjunker premierna. De som inte vill eller bryr sig om detta fortsätter att betala den högre premien. På detta sätt minskar vi problemet med den långsiktiga finansieringen av vården samtidigt som vi (förhoppningsvis) styr svenskarna i riktning mot mer hälsosamma liv.
//
Lars
Världen blir allt mer komplex, tempot allt högre och konkurrensen från länder som Kina allt hårdare. Därför behövs en ökad satsning på utbildning samt införandet av entreprenörskap i läroplanen redan i grundskolan. Idag slutar många elever skolan med bristfälliga kunskaper i svenska, engelska och matte. I framtiden får inte skolan ge upp på någon elev. Alla skall förberedas för en plats i vuxenvärlden. Alla skall därför börja skolan vid sex års ålder. Skolplikten skall tillsvidare förbli nio år, samtidigt skall den kunna förlängas i upp till tre år (18 års ålder) för de som inte har godkända betyg i svenska, engelska och matte efter nio år. Det skall inte gå att komma undan genom att hålla sig undan. Samtidigt är det viktigt att de som av någon anledning inte klarar av en normal skolgång får de stöd de behöver för att ta sig igenom grundskolan. Detta kostar, men det kostar långt mer om dessa ungdomar hamnar utanför samhället.
//
Lars
